ida

Jag hade tråkigt så jag skrev en dikt om en tjej med kärleksprovlem, och nej, det är inte det viktigaste i världen. Men jag är bäst på att skriva om det, har så svårt att skriva om andra saker:P Så läs och njut:D eller gapskrattaåt den, gör vad du vill xD


Jag släppte dig,
visste att du inte riktigt var rätt för mig.
även om jag så otroligt länge trodde på oss,
visste jag att du aldrig skulle vara beredd att slåss.
slåss, och ta din kamp för att få mig,
du skulle aldrig anstränga dig för att jag skulle älska dig.
jag var så himla kär,
men någon sa att jag måste öppna ögonen och se vem du verkligen är.
inte skulle du kunna vara min drömkille,
du är inte min typ och inte ens i närheten av ett snille.
vaför kan jag då inte släppa dig?
har du helt plötsligt börjat gilla mig?
du pratar med mig mer och mer,
och när du ger mig din varma blick är det min drömkille jag ser.
Jag ser inte den som du verkligen är,
den där typen som aldrig kan bli kär.
Jag gav upp efter ett tydligt nej,
men jag undrar om det kan ändra sej?
Nu verkar det som att det kommer bli ett ja,
det enda jag kan höra är min inre röst säga "vad var det jag sa"
det skulle bli vi en dag,
men det känns inte alls bra, du och jag...
vi är helt fel för varandra,
vi borda försöka hitta några andra.
Men konstigt nog blir jag alldeles varm när du är nära,
tänk om vi håller på att bli kära.
jag älskade dig förut,
men den känslan tog snabbt slut.
Nu är den tillbaka,
jag sätter mig ner på knä och säger "Vill du ta mig till din äkta maka?"