ida

Jag satt och tänkte lite idag. Ett år på gymnasiet har gått, och vad har hänt egentligen? Utseendemässigt tycker jag inte att jag har förändrats så speciellt mycket, men det har hänt mycket på insidan under det här året!

 

Jag tog ett stort steg och började i en ny klass, utan att känna någon! Det är klart.. Jonna, Alicia, Rebecka och Emelie har gått i min parallellklass i tre år, men jag hade aldrig riktigt pratat med dem så mycket... Jag visste vad de hette och hade väl haft någon konversation med dem tidigare, men det var inte mer än så. Resten av alla människor i min nya klass var helt okända!

Jag tror att jag växte lite där. Jag klarade av att gå in i en helt ny klass och skaffa några nya vänner, både från min klass, parallellklassen och från andra linjer. De jag umgås allra mest med är Therese, Colin, Wille och André. Jag är så glad att jag hamnade i samma klass som dem (förutom Wille som går i parallellklassen)! Så underbart härliga vänner trodde jag aldrig att jag skulle hitta. Det roliga är att vi blev riktigt tajta först under vårterminen, men jag antar att man inte kan skynda på med allt.

 

En sak till som man får gratis är nya erfarenheter av alla händelser som händer, både bra och dåliga. Jag har verkligen blivit starkare det här året. Har lärt mig vilka människor man kan lita på och vilka man kan se igenom. Har blivit mycket bättre på att läsa människor. Har lärt mig att bara umgås med såna människor som gör mig glad och får mig att må bra. Sen ska man självklart finnas där för dem när de mår dåligt, men jag tänker på helheten. Såna människor som bara tar utan att ge är inget att ha! En annan sak jag har börjat inse är att många överdriver väldigt mycket för att göra sig intressanta, haha!

 

Jag som absolut inte ville ha något förhållande, jag fick ett ändå ;) Gick och var kär i den pojken ett tag, utan att riktigt inse det. Så därför har jag ingen aning om hur länge jag faktiskt har varit det. Men uppenbarligen märkte några andra det fortare än vad vi själva gjorde.. Är väldigt glad att jag vågade ge mig in på ett förhållande, för jag förväntade mig aldrig att det skulle bli såhär bra! Vad jag har sett tidigare, både från eget håll och på mina kompisar och vad jag har hört, så innebär ett förhållande i den här åldern mer tårar än skratt, och det lilla skrattet som uppstår är absolut inte värt alla tårar man måste ge för att komma dit. Det känns redan så annorlunda nu, det är liksom inte på samma sätt. Har aldrig känt såhär förut, tack för att du är som du är Colin!!<3

Jag tycker inte om begreppet "bästa vän". Måste man välja en bästa vän? Jag tycker mer om att ha flera, för jag tycker om alla mina vänner men på lite olika sätt. Min nya riktigt nära vän träffade jag redan när vi skulle kolla på skolan en kväll. Vi skulle ha rundvandring och lite annat. Det började väl egentligen med att våra föräldrar började prata, men sen började vi två också lite smått. Min mamma sa på en gång att hon verkar vara trevlig. Jag höll med, och i starten av gymnasiet så började vi umgås lite, sen gled vi isär. Det otroliga är att vi lyckades hitta varandra igen, och vi blev bara bättre och bättre kompisar. Jag känner att jag kan lita på min nya vän, eftersom hon aldrig skulle svika mig. Vi två är väldigt olika på många sätt, men vi kommer bra överens ändå. Dessutom så kan vi skratta tills vi börjar gråta åt en massa saker xD Tur att jag träffade dig Therese!<3