Jag har inte skrivit en dikt på jättelänge...
Jag älskar att skriva! Och har inte gjort det på jättelänge. Men ikväll fick jag ett litet ryck och satte mig ner ^^
Min stjärna
Allt var tomt.
Allt var borta.
Allt jag såg var ett mörker.
Så tätt och så tjockt.
Det verkade som att det aldrig skulle ta slut.
Vart jag än vände mig,
vart jag än såg,
vad jag än gjorde,
så var min bakgrund alltid svart.
Men en dag hände något.
Jag såg något jag inte sett på ett tag.
Det var en stjärna.
Den lös så stark och klar i mitt mörker.
Jag följde efter min stjärna.
Var desperat efter ljus.
Så länge jag varit utan det..
Efter ett tag var det inte bara stjärnan som lös,
hela min värld började lysa.
Jag började le igen.
Allt kändes så bra!
Jag ville aldrig lämna min stjärna.
Dess ljus hade gett mig en värld full av ljus och glädje!
Det finns bara ett problem med att ha en stjärna i sitt mörker.
Man blir beroende av att alltid vara den nära.
Stjärnor är mycket långt borta.
Kommer man för nära så bräns man.
Jag vill för alltid vara nära den,
men det är inte bara min stjärna.
Det är inte bara jag som kan beundra dess vackra sken.
En så vacker stjärna.
Den lyser så starkt.
Den har uppsikt över hela världen.
Varför skulle den stanna hos mig?
Varför skulle den inte kunna röra sig på den stora himlen?
Min stjärna är på väg bort ifrån mig.
Den tar med sig allt ljus.
Mitt mörker är på väg att återvända.
Den här gången är det mycket tätare än tidigare.
Att försöka hålla fast stjärnan hjälper inte.
Det enda som hjälper är att låta den gå och hoppas
på att den ska återvända till mig.
Jag är så frestad över att följa min stjärna,
men då kommer den att försvinna allt längre ifrån mig.
Jag måste släppa taget,
nu.
Innan det är för sent.
Innan den aldrig kommer tillbaka igen...
Min stjärna kanske hittar någon annan
som beundrar dess vackra ljus.
Men jag vet att ingen
kan beundra den
lika mycket
som jag gör.
Kommentarer
Trackback
